Linneajosefine

Trots att jag trivs så bra här med min underbara familj, de finaste vännerna, de bästa jobbet, bra skola och vacker natur, så kommer de ögonblicken tillbaka, då jag längtar tillbaka till mitt London. Det känns som om jag går sönder inombords. Det jag saknar mest är inte de överbefolkade turistattraktionerna eller de vackra byggnaderna. Det jag saknar är allt det där andra, som att stå alldeles för länge i regnet och vänta på en röd, fullsmockad och skruttig buss eller att promenera till Whitton High Street sent på kvällen för att köpa lunch till morgondagen på Tesco. Eller alla promenader i Hounslow och håltimmar i Richmond. Allt jag minns och har glömt. Det låter som ingenting alls men för mig är det allt. Jag vet att jag förskönar det så, att jag bara ser det bra för visst var det jobbigt ibland. Som när man kände sig som en främling i sitt hem, att man hade pluggångest precis hela tiden, alla bråk vi hade och då man kände sig ensammast i världen eftersom man inte hade så många andra att vända sig till. Men det var ju det som gjorde min drömvärld till verklighet, min vardag. Och jag älskade de ändå. 

De här små ögonblicken slår till ibland, det hugger i hjärtat, när man ser en bild eller lyssnar på en viss låt. Som nu.