Linneajosefine

Kan inte sova pga täppt näsa. Cracking wonderful.

 

Har försökt skriva en grej här hur länge som helst nu men jag får inte fram det och raderar orden gång på gång. Jag förstår inte vad som hände med mina fingrar som brukade dansa över tangentbordet eller klottra ord på ett papper tills jag fick kramp i handen. Och det brukade låta så bra. Allt hade en mening. Nu ligger fingrarna mest stilla på tangenterna och jag får aldrig kramp i handen längre. Inget låter bra och inget har en mening. Det känns som att jag inte längre har något att säga fast huvudet är fullt av tankar. Kanske är det för mycket. Kanske är det för nytt. Kanske har jag vuxit upp. Kanske har jag vuxit ifrån min förmåga att utrycka tankar och känslor i ord. Jag vill så gärna hitta den igen. Kanske vill jag det lite för mycket. När man överanstränger sig till det yttersta och ingenting blir bra. Ungefär som när jag skulle baka pepparkakshus förra julen. 

 

Jag har så mycket att säga, så mycket att berätta men ändå är jag helt tom. Det finns så många historier som aldrig blivit skrivna. Som jag inte kan skriva. Kanske har jag bara förändrats för mycket. Jag har förändrats väldigt mycket. Men jag hoppas det går att skymta en del som alltid kommer finnas där. Kanske kan jag inte skriva för att jag är rädd att ingen ska förstå. För det finns så mycket jag själv inte förstår. Och det känns som att jag alltid letar efter ett svar, letar efter något. Jag kommer inte längre nu. Orden tar slut. Kanske är mitt ordförråd för fattigt. Eller så är mitt huvud för komplicerat för varenda ordförråd i hela världen att beskriva. Cheerio.