När det tar stopp

Nu ska kroppen i från ordentligt och här sitter jag med erythromycin, en till antibiotikakur yayy. Jag har aldrig varit en förespråkare för nyårslöften men iår ska jag minsann lova mig själv att lyssna på kroppen och ta hand om den bättre. Att stressa som jag gjort i höst går helt enkelt inte längre, då kommer jag pang bom springa rakt in i väggen  inom en snar framtid. Då hjälper ingen antibiotikakur. Det här löftet kommer dock bli svårt att hålla då jag tycker det är rimligt att ha ett (mer än) heltidsjobb, universitetsplugg på heltid, trevlig fritid och ett socialt liv på det. Att då utöver detta leta lägenhet och skriva kontrakt osv är rätt tufft. Jag måste helt enkelt sänka kraven på mig själv. Ryser bara jag tänker på det. Sänka kraven? Då kommer jag väl bli en misslyckad och oproduktiv människa!? Eller så blir jag harmonisk och trevlig mot min omgivning. Vi får se. Just nu är jag väldigt bitter. Tycker nästan det är lite roligt hur bitter jag är. Eller egentligen är detta inte alls roligt utan bara tragiskt. I vissa situationer känner jag dock hur irritationen numera är svår att dölja. T.ex. på tunnelbanan då någon skulle begå detta allvarliga brott att gå på tåget innan jag och andra passagerare inte hunnit gå av, mina ögon blir genast arga och stirrar argt på denna person samtidigt som en irriterad suck inte går att hålla inne. Eller när någon går riktigt långsamt och stannar mitt framför en...vill inte ens tänka på det. 
Nu håller jag tummarna för att erytromycinen ska göra mig evigt frisk, lägenhetsavtalet gå i lås och ser fram emot att åka till Sverige för att fira jul nästa vecka. Att jag har två hemtentor som inte är påbörjade och ska skickas in snart förtränger vi för tillfället. 
 
Linneajosefine | |
Upp