Nu är det lika långt som stjärnorna som stjärnorna till dig

Igår var det Håkan. Idag är det Håkan. Och jag är inte där. Har försökt förtränga det faktum att jag inte lyckades få tag i en biljett. Men nu bubblade besvikelsen upp och la sig som en klump i bröstet. Det är jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. Han har liksom alltid funnits där. Genom varenda jobbigt tonårsår. Han har fått allt det svåra att kännas lite lättare. Han har satt ord på allt det där som inte kan förklaras. Ibland har det kännts som om han varit inne i mitt huvud och skrivit låtar. Det har varit värt så mycket. Det är fortfarande värt så mycket. Jag hade inte missat en enda Håkanturné sen 2008. Nu har jag det. Och det gör ont. 
 
April 2011
Juli 2011
Juni 2014
(De bilder jag hade sparade i bloggarkivet)
 
Jag minns faktiskt inte hur många gånger jag sett Håkan, men det har blivit en hel del. Jag minns känslan. Samma känsla varje gång. Så många känslor på samma gång, men framför allt glädje. Hade gett nästan vad som helst för att vara i Göteborg ikväll. Hoppat, dansat och skriksjungit bort min röst (2014 hade jag ingen röst på veckor, whoops, så värt det dock). Istället sitter jag hemma i soffan i London med Håkan i öronen. Kanske kan jag försöka leva mig in i hur det skulle kännas att vara där ikväll. Kanske om jag blundar.
Linneajosefine | |
#1 - - Daniella Chanelle:

London är ju hundra gånger bättre än Håkan <3 och kan han spela i NY och Gbg kan man ju tänka att han kanske spelar i London med snart.

Svar: Ja alltså Håkan i London hade varit drömmen!!!!!!!! <3
Linnea Josefine

Upp